Beskrivning av isoleringens förutsättningar

Lufttäthet

Cellulosafibern är en högdensitetsprodukt

dvs. materialet är mycket tätt och har därmed en hög densitet. Tack vare den goda tätheten och en tyngd på ca: 50 kg/m3 i väggar och
 snedtak förhindrar man luftströmmar (konvektion) i isoleringen.
 Lufttätheten gör även att materialet har en hög värmekapacitet.

Konvektion

Lösfyllnadsisoleringar är porösa, innehåller därmed stora mängder luft, och har ett öppet porsystem
 där inre luftrörelser kan uppstå på grund av temperaturskillnader. Även luftrörelser vid ytor, orsakade
 av exempelvis vind, kan ge upphov till luftrörelser inuti isoleringen. I båda dessa fall ökar
 de inre luftrörelserna värmetransporten i lösfyllnadsisoleringen, så kallad naturlig konvektion eller
 påtvingad konvektion uppstår.

Luftrörelser i och kring taket påverkar inte bara värmeisoleringens funktion utan även fuktbalansen
 i konstruktionen. Att ha kunskap om fukt- och värmetransport genom luftrörelser, så kallad konvektion,
 är avgörande för en riktig byggnadsfysikalisk dimensionering av ett vindsbjälklag.

Isolermaterial som är känsliga för luftrörelser ska, enligt Boverkets riktlinjer, förses med
 vindskydd om det finns risk för luftrörelser längs isoleringens yta. 

Ekofiber har genom sin höga densitet och sitt låga värde för luftgenomsläpplighet mycket låg inre konvektion.
(se M. Serkitjis CTH rapport Vindskydd på lösull....) Fibern består av cellulosafibrer, dvs. växtfibrer, vilka även
 innehåller luft som bidrar till att binda effekt vid anblåsning. M.a.o. hela energin i isoleringen blåser inte bort
 när den utsätts för vindpåverkan.

En vindhastighet utomhus på 6 m/s kan orsaka en vindhastighet på cirka 1,5 m/s parallellt med
 värmeisoleringsmaterialet i ett ventilerat vindbjälklag.

Den beräkningsmodell som används idag för att bestämma ett materials isoleringsförmåga
(det s.k. Lambadvärdet) är uråldrigt och inte relevant. Boverket och Professor Christer Harryson
 har tillsammans med bl.a. KTH och Chalmers arbetat för att få till en ändring i byggbestämmelserna.
 De har bl.a. följande förslag:

- Arbetsutförandebrister beaktas med större korrektioner än hittills.

- Egenkonvektionens inverkan på värmeförlusterna måste beaktas i ökad utsträckning, 
   framförallt i takkonstruktioner med öppna ytor och lösull.

- Uppgifter om luftgenomsläppligheten bör dokumenteras för alla isolermaterial.

- Påtvingad konvektion p.g.a. blåst, temperatur och ventilationssystem beaktas.

- Materialprovningsmetoder anpassas mer till verkliga förhållanden.

Detta gäller i synnerhet lösfyllnadsisolering som f.n. rutinmässigt testas med
 provtjocklekar på 2x50 mm och nedåtriktad luftström. Sammanfattningsvis beror den
stora skillnaden i isoleringsförmåga på tre faktorer, lufttäthet, värmekapacitivitet och konvektion.